Augustiresan är en sån där bok som utspelar sig på flera plan samtidigt och har separata tidslinjer som berättas parallellt för att sedan föras samman.
I nutud är Jenny och hennes tre kompisar ute på cykelsemester på Österlen. De har alla känt varandra i över tjugo år och det här är deras chans att uppdatera varandra på vad som hänt det senaste året då framförallt Jenny varit för uppslukad av sitt eget liv för att ha tid/ork att träffas.
Med början för ett år sedan så får vi följa Jenny som blir befodrad på sitt jobb och därmed blir chef för flera av sina gamla arbetskamrater, något som många av dem har svårt att acceptera. Dessutom sväljer jobbet mer och mer tid vilket gör att hon och maken får allt mindre tid tillsammans.
Jag tyckte mycket om denna bok och vad jag grät bitvis. Fredriksson är bra på både de fina miljöskildringarna på Österlen (längtade dit något fruktansvärt när jag läste om hur de susade fram där) och karaktärsporträtten. Jag känner så oerhört med Jenny, jag vet hur den där känslan av isolering känns och hur svårt det kan vara att sträcka ut en hand från den och be om hjälp, även till de som står en allra närmst. Också en fint porträtt av vänskap mellan väninnorna. Har turen själv att vara del i en trio som kännt varandra sedan vi var små och det är en sådan lyx att oavsett om man ses eller hörs varje dag som vi gjort periodvis eller om det går flera månader emellan så kan vi alltid ta upp den där tråden igen.
Augustiresan är en viktig bok på många sätt då den tar upp ett ämne som pratas om alltför sällan. Rekommenderar verkligen.
Läses bäst i soffan under en filt med näsdukar inom räckhåll. Tror också att detta skulle vara en bra bokcirkelbok då det finns mycket att diskutera i den.
Originalspråk Ja
Serie –
ISBN 9789137141169
Annas Bokbord 