En smakebit på søndag: Oranges Are Not The Only Fruit

Söndag igen och dags för En smakebit på søndag. Konceptet är som följer: Varje söndag delar vi med oss av ett stycke från boken vi håller på att läsa just nu. Den som håller i trådarna är Mari på bloggen Flukten fra virkeligheten. Där hittar du fler smakbitar. Den enda regeln som finns är att spoilers undanbedes.

Dagens smakebit är hämtad ur Oranges Are Not the Only Fruit av Jeanete Winterson. Boken är delvis självbiografisk och handlar om adopterade Jeanette som växer upp i ett religiöst hem och sedan inser att hon är homosexuell, något om inte går ihop med hennes uppfostran.

8766548The heathen were a daily household preoccupation. My mother found them everywhere, particulary Next Door. They tormented her as only the godless can, but she had her methods.

They hated hymns, and she liked to play the piano, an old upright with pitted candelabra snd yelllow keys, We each had a copy of the Redemption Hymnal (boards and cloth 3 shillings). My mother sang the tune, and I put in the harmonies. The first hymn I ever learned was a magnificent Victorian composition called Ask the Saviour to Help You.

s. 52

Annonser

Leva Älska Le – Min resa genom sorgen av Monika Nyström

Jag blev nyfiken på denna bok då Monika valts till Lyssnarnas Sommarpratare 2011. Boken bygger på Monikas dagboksanteckningar efter att hennes man Tomi gått bort i cancer. Hur hon och deras två små barn tar sig igenom det första dryga årets sorg och tomhet efter då han inte längre finns.
Något som Monika lyfter fram som är viktigt och som behöver debatteras mer är familjen, speciellt när det är små barn inblandade, när någon drabbas av cancer. Hur viktigt det är att barnen får vara med för att de inte ska vara rädda och för att de ska efter sin ålder kunna förstå vad som händer. Också hur viktig leken är i detta.
Monika skriver väldigt vackert och eftertänksamt och jag kan förstå att denna bok kan vara viktig både för henne, barnen, vänner och bekanta. Också för andra personer som varit i liknande situationer.
Själv känner jag att jag inte alls förstår henne. Hon pratar om och om igen om att sorgen är något vackert och att hon längtar efter att älska och bli älskad igen. Något som hon är övertygad om kommer hända. Och all power to her om hon verkligen känner så, men i mina öron låter det lite krystat att börja tänka så med en gång. Att lägga fokus på att det kommer komma en ny tvåsamhet istället för att hitta sig själv som ensamstående.
Kanske är det för att jag själv är ensamstående och utan barn som jag har svårt att riktigt ta till mig hennes berättelse. Då menar jag inte att jag inte känner stor empati för dem, och jag grät floder genom hela boken. Men hela hennes livssyn känns lite för bra för att vara sann. Men jag önskar henne och barnen all lycka i framtiden.
Betyg 3/5
Denna bok har jag fått som recensionsexemplar av Ordberoende Förlag. Tack!