I år blir det ingen riktig sommarsemester för mig men ser fram emot och planerar att läsa fortsättningen i Outlander-serien under sommarperioden. Har läst de tre första än så länge så det är Drums of Autumn som står på tur.
Söndag igen och dags för En smakebit på søndag. Konceptet är som följer: Varje söndag delar vi med oss av ett stycke från boken vi håller på att läsa just nu. Den som håller i trådarna är Mari på bloggen Flukten fra virkeligheten. Där hittar du fler smakbitar. Den enda regeln som finns är att spoilers undanbedes.
Dagens smakebit är hämtad ur Voyager av Diana Gabaldon, bok #3 i Outlander-serien. Kunde ju inte låta bli att börja läsa den igen nu när tv-serien har börjat visas igen. Plus att jag kämpat med en dunderförkylning de senaste dagarna så jag har inte haft så mycket val än att ta det lugnt vilket gjort att jag haft ro i kroppen att läsa på annat sätt än jag haft på länge. Det är svårt att säga så mycket om den här smakbiten utan att spoila någonting så jag lämnar er helt enkelt bara med er.
”I wish to speak to MacKenzie. Alone.”
Lady Dunsany looked distinctly out of place in the stable. Small, plump, and impeccable in black linen, she looked like a china ornament, removed from its spot of cherished safety on the mantelpiece, and in imminent and constant peril of breakage, here in this world of rough animals and unshaven men.
Hughes, with a glance of complete astinishment at his mistress, bowed and ugged at his forelock before retreating to his den behind the tack room, leaving MacKenzie face-to-face with her.
s. 228
I denna andra bok om Claire och Jamie får vi följa med till Paris när de fortsätter sitt arbete med att försöka stoppa slaget vid Culloden. Dessutom får vi mer inblick i saker som skett i nutid, det vill säga på 1900-talet.
I denna bok kommer frågan om hur Claires handlingar eventuellt skulle påverka framtiden fram lite mer i ljuset. Något som jag tycker är bra. Det är ju en av de mer spännande aspekterna av tidsresa bakåt, påverkar det jag gör framtiden eller ser framtiden ut som den gör på grund av de handlingar som jag gör i det förflutna?
Tycker fortfarande att det här är en helt lysande serie, denna är om möjligt ännu bättre än den första boken. Jag har stora problem med att lägga den ifrån mig och även om även denna går i ganska maklig takt så händer massor. Även om det finns humor i första boken så är det ännu mer i denna tycker jag. Det är härligt hur vi får fortsätta följa alla gamla favoriter, både trevliga och otrevliga sådana, samtidigt som vi får lära känna ett helt gäng nya favoriter.
Kan knappt bärga mig tills jag får sätta tänderna i nästa del i serien.
Rekommenderar denna varmt till alla som gillar historiska romaner, och fantasy även om det inte är så mycket av det i denna del i alla fall.
Jag har också lämnat en liten smakbit på boken här.
Söndag igen och dags för En smakebit på søndag. Konceptet är som följer: Varje söndag delar vi med oss av ett stycke från boken vi håller på att läsa just nu. Den som håller i trådarna är Mari på bloggen Flukten fra virkeligheten. Där hittar du fler smakbitar. Den enda regeln som finns är att spoilers undanbedes.
Är precis på väg in på de sista 200 sidorna i Dragonfly in Amber av Diana Gabaldon, nummer två i Outlander serien. Älskar de här böckerna.
Just nu befinner sig Claire och Jamie i Paris och Claire har testat en, för mitten av 1700-talet, nymodighet hemma hos sin väninna Louise. Smakbiten är hämtad från sidan 217.
”What have you done Sassenach?” he demanded. He was staring under my arm.
”Shaved,” I said proudly. ”Or rather, Louise had her servante aux petits soins – you know, her personal groomer? – there this morning, and she did me, too.”
”Waxed?” Jamie looked rather wildly at the candlestick by the ewer, then back at me. ”You put wax in your oxters?”
”Not that kind of wax,” I assured him. ”Scented beeswax. The grooming lady heated it, then spread the warm wax n. Once it’s cooled, you just jerk it off,” I winced momentarily in recollection, ”and Bob’s your uncle.”
”My uncle Bob wouldna countenance any such goings-on,” said Jamie severely. ”What in hell would ye do that for?” He peered closely at the site, still holding my wrist up.
Idag borde jag egentligen lägga upp en Top Ten Tuesday men jag kan helt enkelt inte komma på tillräckligt många titlar i en och samma genre så jag skippar det denna vecka. Gör en liten bookhaul istället. Har tidigare berättat om hur jag snubblade in på Outlander-serien via tv-serien (som jag nu också sett de första avsnitten av och älskar, väldigt bra castad i min mening). Så när jag kommit kanske 100 sidor in i den första insåg jag att jag var tvungen att ha de andra också. Och eftersom det fanns ett bra erbjudande på flera av de på cdon så…
Den uppmärksamme kan se att detta inte är alla böcker som kommit ut, men tror jag klarar mig ett tag på detta ändå. Outlander är väl tunnast på sina 850 sidor och A Breath of Snow and Ashes är över 1500 så att… japp 🙂
Ingen blir väl speciellt förvånad om jag erkänner att jag först hörde talas om tv-serien. Sedan såg jag att det kom en del inlägg på bloggar om nyutgivningen av denna på svenska, Främlingen, och då kunde jag självklart inte låta bli att läsa jag med. Och jag ångrar mig verkligen inte, föll som en fura för Gabaldons Scotland och alla kiltbärande män som talar dialekt.
Nja, riktigt så ytlig är jag inte riktigt även om det är bidragande faktorer så klart. Även om det händer spännande saker så skulle jag nog inte kalla det en spännande bok, det är mer en utforskande bok som låter saker växa fram i lugn takt, och jag gillar det. Samtidigt finns det ett driv i berättelsen som gör att jag har svårt att lägga den ifrån mig utan att läsa ”bara lite till”.
Huvudpersonen Claire är på en andra smekmånad i Scotland med sin man efter att de varit separerade under större delen av andra världskriget. En dag när hon är ute och letar blommor till sin samling så hamnar hon i en stencirkel like Stonehenge fast modell mindre och blir transporterad bakåt i tiden, närmare bestämt 200 år bakåt. Hon kastas rakt in i strider mellan engelsmän och högländare och tvingas omgående att inse att hon lämnat sin egen tid bakom sig (eller framför sig, hur det nu blir med tidsresor). Hon anpassar sig ganska snart och sätter sina sjukvårdskunskaper till nytta hos klanen som ”hittar” henne.
Boken är 850 sidor lång, men den känns inte lång alls. Dels är den väldigt intressant då den bitvis ligger nära faktiska händelser, sedan är den väldigt välskriven. Jag kan riktigt se landskapen framför mig och då den är skriven på dialekt mycket har jag heller inga problem att höra den klingande skotskan.
Jag köper bokens mystiska tidsresa rakt av och de problem som det medför för Claire, förutom det uppenbara att hon lämnat sitt liv, känns realistiska. Jag kan inte hjälpa att tänka att det är nog lättare att smälta in som tidsresenär från 1945 än det skulle vara från idag, inte minst sett till översättandet av den kunskap man idag har till de mer primitiva förhållandena. Jag tycker också frågeställningen om huruvida man ska nyttja den kunskap man har om vad som kommer att hända, jag kan ju inte låta bli att tänka att om det har hänt i framtiden så borde väl tidsresenärens handlande finnas med i den historia man vet om då. Eller? Tänker man för mycket på det där blir det mycket komplicerat.
Längtar efter att börja på nästa del som ligger här hemma. Har ett par andra böcker som måste läsas först dock.
Rekommenderar denna varmt till alla som gillar historiska romaner, och fantasy även om det inte är så mycket av det i denna del i alla fall.
Jag har också lämnat en liten smakbit på boken här. Det har även Anna på Fantastiska berättelser gjort här.
Söndag igen och dags för En smakebit på søndag. Konceptet är som följer: Varje söndag delar vi med oss av ett stycke från boken vi håller på att läsa just nu. Den som håller i trådarna är Mari på bloggen Flukten fra virkeligheten. Där hittar du fler smakbitar. Den enda regeln som finns är att spoilers undanbedes.
Jag har just läst ut min förra bok och ska precis sätta tänderna i nästa, nämligen Outlander av Diana Gabaldon. Därför kommer smakbiten precis från början. Smakbiten är hämtad från sidan 3.
It wasn’t s very likely place for disappearances, at least at first glance. Mrs. Baird’s was like a thousand other Highland bed-and-breakfast establishments in 1945; clean and quiet, with fading floral wallpaper, gleaming floors, and a coin-operated hot-water geyser in the lavatory. Mrs. Baird herself was squat and easygoing, and made no objection to Frank lining her tint rose-sprigged parlor with the dozens of books and papers with which he always traveled.