Första gången jag läste den här boken kan inte ha varit så långt efter att den kommit ut, ska vi gissa på 2000/2001 kanske. Har alltid kommit ihåg att jag tyckte mycket om boken, även om jag inte kom ihåg så mycket av själva handlingen innan omläsningen nu.
Boken är indelad i olika berättelser som är sammanlänkade över tid och karaktärer. Berättelserna blir kortare och kortare, den första är halva boken och den sista bara några sidor. Det intressanta är att King i dessa berättelser samtidigt lyckas hålla uppe en röd tråd som varje berättelse har sin egen röst, egen berättarstil beroende på vem det är som för ordet.
1960: They had a stick sharpened at both ends. Low men in yellow coats. Första delen handlar om 11-årige Bobby som bor tillsammans med sin mamma. En dag flyttar en äldre man in i samma hus, Ted, och han och Bobby blir genast goda vänner till mammans förtret. De pratar mycket om böcker tillsammans och Ted öppnar Bobbys ögon för olika typer av litteratur och hjälper honom att ta steget från spännande pojkböcker till vuxenböcker när Bobbys mamma ger honom ett vuxenkort på biblioteket i födelsedagspresent. Bobbys två bästa vänner heter Carol och Sully-John och innan sommaren är över ska ingen av deras liv vara likadant igen.
1966: Man, we just couldn’t stop laughing. Hearts in Atlantis. Utspelar sig på ett universitet i Maine. Huvudpersonen Pete har halvstipendium som innebär att han måste jobba i matsalen vissa skift för att få ut sina pengar. Där jobbar även Carol som han blir förälskad i under höstterminens gång. Under hösten spelas det även mycket kort och peacesymbolen gör sitt intåg i medvetandet hos ungdomarna på korridoren. Bland annat är Carol en av de som är med att starta demonstrationer mot kriget i Vietnam.
1983: Gobless us every one. Blind Willie. Willie växte upp i samma stad som Carol och Bobby. Han var även i samma förband i Vietnam som Sully-John. Willie kan inte riktigt gå vidare i livet, varken från en omvälvande händelse i barndomen eller kriget som han varit med i.
1999: When someone dies, you think about the past. Why we’re in Vietnam. Sully-John har klarat sig ganska bra efter kriget, även om inte 100% av honom kom tillbaka. Men han kan inte heller släppa det förflutna som håller sitt grepp om honom genom hans egna hjärnspöken och hans behov av att gå på begravningarna till de som han tjänade tillsammans med, och det är många sådana att gå på.
1999: Come on, you bastard, come on home. Heavenly shades of night are falling. Vi är tillbaka där allting började och oväntade återföreningar leder till avslut av sådant som förut legat öppet. Och kanske även till en ny början?
Som ni ser är även Vietnamkriget en stor del av denna bok. Hur det påverkade människor, både de som åkte dit och stred och de som tog aktiv ställning mot kriget hemma i USA. Jag gillar hur berättelserna flyter och hur vi får följa samma lilla grupp; Bobby, Carol och Sully-John, genom både sina egna och andras ögon genom åren. Det ger en djupare förståelse för karaktärerna och deras motiv till sitt handlande.
Boken är väldigt välskriven och har ett driv och ett flyt som gör att det är svårt att lägga den ifrån sig när man börjat läsa den. Är verkligen glad att jag tog detta tillfälle i akt att läsa om den och jag tycker minst lika bra om den nu efter att ha läst om den som jag kom ihåg att jag tyckte efter att jag läst den första gången.
Betyg 4/5
Böcker jag läst tidigare av samma författare: förutom att jag läst denna tidigare så kan jag faktiskt inte påminna mig att jag skulle läst någon mer bok av Stephen King. Jag äger ett antal, men de har av någon anledning inte hamnat överst i ”att läsa” högen någon gång. Detta borde jag nog se till att åtgärda snarast.
För ett antal år sedan när jag var tonåring plöjde jag igenom mammas samling av Rosamunde Pilchers böcker. Mina minnen därav var att jag gillade dem, lite småmysigt romantiskt sådär. Tyvärr har iallafall inte denna bok behållit sin charm. Eller det är kanske synd att säga, denna utgåva har inte det. Den äldre än vad den är, boken kom i original 1972 och denna utgåva 1994, det språk som används är inte motiverbart då den ska utspela sig i nutid då, och sedan så kan jag inte tro att hon skriver så otroligt dåligt. Det är upprepningar på var och varannan sida om saker och ting.
Annas Bokbord 