Mördaren ljuger inte ensam är en charmig bok. Ja, det är den första tanken jag har när jag läst klart den. För det kan ju inte annat än kännas charmigt med det tidstypiska språket, boken är från 1949, och den avsaknad av teknik som vi idag tar för givet. Bara en sådan sak som att de inte kan ringa förrän klockan åtta på morgonen eftersom det inte finns någon i växeln innan dess.Boken har ett klassiskt upplägg med en avgränsad yta, ett fast antal misstänkta som minskar med tiden. Jag kom hela tiden på mig själv att jämföra med Agatha Christie. Puck (!) är på semester i bergslagen med en blandning av människor som hon känner mer eller mindre väl. Det sker ett mord och Puck är den som upptäcker liket. Hon tar hjälp av Eje och tillsammans ser de till att polisen blir kontaktad och så småningom dyker de även upp på ön. Alla inbördes förhållanden, nya och gamla, dras fram i ljuset en efter en tills mördaren är avslöjad. En perfekt sommarpusseldeckare alltså.
Jag känner att jag lätt kommer in i språk och teknikavsaknad, kanske är det för att de befinner sig på en ö vilket även idag kan vara lite (i brist på bättre ord) primitivt. Det som skaver mest är den allmänna okunskapen hur man ”bör” bete sig vid en brottsplats. Det känns som om alla modernare deckare både i bokform och på tv har präntat in i oss att man inte stövlar omkring på en brottsplats hur som helst och pillar på saker och ting.
Kunde inte låta bli att lägga upp denna fina persongalleri bilden. Helt underbart.Jag rekommenderar verkligen de som inte läst denna att göra det och jag kommer se till att fler av Langs böcker letar sig hem till mig på ett eller annat vis.
Betyg 4/5
Det här är den första boken i serien om Christer Wijk.
Denna recension har tidigare publicerats på denna blogg 16/8 2013.
Detta inlägg är en del av Maria Lang-dagen 2014. Missa inte nästa inlägg hos Lotten kl 15.30.
Annas Bokbord 