Originalspråk Ja
Serie –
ISBN 9789197864657
Snubblade över denna bok på ett reabord i en bokhandel när jag var inne och skulle köpa present till min lillkusin. Ärligt talat hade jag antagligen inte plockat upp den om det inte varit för läs-ett-år utmaningen, men efter att ha läst boken är jag oerhört glad för det. Boken nyttjar brytningskänslan i september när sommaren går över i höst så det känns helt rätt att läsa boken just nu.
I boken får vi följa två tidsaxlar, en snabb och en långsam. I den ena möter vi en döende kvinna som ligger på sjukhus och väntar in slutet, i den andra får vi följa henne genom livet. Tiden är början och mitten av 1900-talet, och centralorten är Stockholm även om resor tar oss till andra ställen. För mig blir nästan Stockholm en egen karaktär i boken då staden och vad som sker i den är så viktigt för bokens huvudperson. Vi rör oss från ett välbärgat prästhem på Södermalm till en liten studentlya i Lund till den nybyggda förorten.
För mig känns det så otroligt märkligt att vi redan från början vet att kvinnan som är döende bara är 42 år. Tiden böljar fram och tillbaka och det känns som om hon är med om så mycket men samtidigt lever hon egentligen ett ganska skyddat liv inom snäva ramar.
Leandoer har en känsla för språk och på orden flyter jag fram genom den döende kvinnans liv, lika hemskt som det är vackert. Jag berörs av det och henne. En fin kärleksförklaring till en mor som gick bort förtidigt.
Augustiresan är en sån där bok som utspelar sig på flera plan samtidigt och har separata tidslinjer som berättas parallellt för att sedan föras samman.
I nutud är Jenny och hennes tre kompisar ute på cykelsemester på Österlen. De har alla känt varandra i över tjugo år och det här är deras chans att uppdatera varandra på vad som hänt det senaste året då framförallt Jenny varit för uppslukad av sitt eget liv för att ha tid/ork att träffas.
Med början för ett år sedan så får vi följa Jenny som blir befodrad på sitt jobb och därmed blir chef för flera av sina gamla arbetskamrater, något som många av dem har svårt att acceptera. Dessutom sväljer jobbet mer och mer tid vilket gör att hon och maken får allt mindre tid tillsammans.
Jag tyckte mycket om denna bok och vad jag grät bitvis. Fredriksson är bra på både de fina miljöskildringarna på Österlen (längtade dit något fruktansvärt när jag läste om hur de susade fram där) och karaktärsporträtten. Jag känner så oerhört med Jenny, jag vet hur den där känslan av isolering känns och hur svårt det kan vara att sträcka ut en hand från den och be om hjälp, även till de som står en allra närmst. Också en fint porträtt av vänskap mellan väninnorna. Har turen själv att vara del i en trio som kännt varandra sedan vi var små och det är en sådan lyx att oavsett om man ses eller hörs varje dag som vi gjort periodvis eller om det går flera månader emellan så kan vi alltid ta upp den där tråden igen.
Augustiresan är en viktig bok på många sätt då den tar upp ett ämne som pratas om alltför sällan. Rekommenderar verkligen.
Läses bäst i soffan under en filt med näsdukar inom räckhåll. Tror också att detta skulle vara en bra bokcirkelbok då det finns mycket att diskutera i den.